tisdag 6 december 2011

Hemliga Liv

Sitter och kollar på Svenskars Hemliga Liv. Man får möta tre väldigt modiga personer Kim 36 år, Carolina och Axel 9 år som varje dag tvingas kämpa för att få en så normal tillvaro som möjligt. Kolla på det eller läs mer genom att klicka här ! Otroligt rörande och fantastiska personer, känslig som jag är och känner för människor så lätt så rinner tårarna.

Alla/många har vi våra hemligheter som gör att man får kämpa extra mycket här i livet, synliga som osynliga. Andra mindre jobbiga andra mer. Vare sig du är sjuk (synligt el. osynligt), lång, kort, smal, stor eller vad som. Du är den du är, det ska du vara stolt över och glad, finns ingen som du, dem som accepterar dig och ser dig för den du är ska du hålla hårt i var stark och våga ta bort människor i ditt liv som gör dig svag och ledsen för det är du inte värd.

Våga sträcka på dig och visa att du låter ingen knäcka dig!

Ingen förtjänar att bli mobbad, uttittad på, sparkad på, spottad på för att man är annorlunda eller ser annorlunda ut, inte har dem senaste prylarna/kläderna mm. Är sån konstig syn på människor tycker jag. Ett ex. Känner en man som var riktigt stor när jag första gången träffade honom, jag har aldrig vart den som tittat ner på folk eller så pga hur dem ser ut eller är har själv vart mobbad mesta delen av hela min skolgång och blivit tittad ner på. Idag känner jag den här mannen och hans familj mycket väl, dem är min underbara och fina bonusfamilj, älskar dem av hela mitt hjärta. Han gjorde en operation där man minskar magsäcken och han har rasat otroligt i vikt, stabilt och fint. Kommer aldrig glömma när hans fru sa att det är ju faktiskt så att när han var stor så prata ju inte många med han men idag hejas han på som bara den
och "alla" pratar med han, det är ju tycker jag helt sjukt och fel.
Han är precis samma fina människa nu som han var då, varför är det så?

"Mitt Hemliga Liv"
Det första gången jag skriver och berättar om detta, ganska mycket pga min älskade lillasyster. Hon är såpas gammal nu, vet hur det är och har vart, vill inte att det ska komma henne till skada eller göra henne ledsen. Hon är det viktigaste och finaste jag har, utan henne är det inget alls. Du vet att jag älskar dig över allt annat. För alltid vid din sida/ Din storasyster <3

Har levt i samma hus med en person i 10 år och när dem känslorna kommer tillbaka får det mig att bara vilja lägga mig ner, skrika, gråta och ge upp. Vill dela med mig lite av det som pågick då. När min mamma jobba sent varannan vecka fick jag ingen mat den veckan, han blockerade badrummet extra länge, frös ut mig ur familjen totalt, tryckte ner mig psykiskt och fysiskt, betedde sig så dumt mot våran släkt på mammas sida, sagt/gapat fula, dumma och kränkande ord till mig och även mina kompisar, hånat mig och verkligen sett ner på mig. Det finns så mycket mer men det håller jag för mig själv. När jag fyllde 18 år, vilket är 5 år sedan så fixade jag och mamma en lägenhet till mig och jag flyttade samma månad som jag fyllde (Maj). Pga honom så fick jag flytta därifrån för mitt liv var på väg utför och skolan gick sämre och sämre, sätta mig i en lägenhet helt själv och "tvingas" växa upp och bli vuxen så mycket tidigare. Det var många tuffa, jobbiga, hårda och ledsamma år för att komma över allt och bygga upp ett nytt liv en ny värld. Saknade min mamma och syster VÄLDIGT mycket när jag hade flyttat. En jul efter jag flyttat så var jag så bestämd att jag ska vara hemma själv och nej jag ska minsann ingenstans, kommer ihåg när mamma och syster kom med julklappar till mig sen åkte iväg till hans föräldrar (Systers farmor och farfar) och ända sen den julen så inför varje jul som kommer känner jag ångest och vill bara gråta. Egentligen gillar jag julen men detta har förstört det, så just denna månaden på året är extra jobbig för då kommer ALLT tillbaka. Kommer ihåg hur mycket jag ville att mamma skulle flytta därifrån så vi kunde bo ihop igen som förr när jag var mindre och jag grät nästan varje kväll i 10 år, det var fruktansvärt och de är mycket tungt att berätta/skriva om det för de är så mycket som rivs upp men samtidigt så tror jag att just detta behövs bearbetas och prata om det mer än vad som gjorts/gör, hade detta vart ett brev på papper hade det vart jätte blött nu. Från dem här 10 åren sitter det så jobbiga och djupa ärr inom mig, det gör så ont och dem kommer alltid sitta där.

Med detta vill jag säga att alla ni där ute som levt i det som jag
eller ni som lever i det idag, ni är INTE ensamma.

Gör nått åt det nu innan det är för sent,
jag levde i det för länge utan att nån gjorde nått
och det blir ett tungt bagage att bära på resten av livet.

Du är unik och vacker som den du är, ALLA är vi lika mycket värda
och förtjänar all värme, all kärlek och all trygghet.
Sträck ut din hand till dem som behöver och hjälp dem på vägen,
en kan inte göra allt men alla kan vi göra något !!

All kärlek och många kramar till er ALLA.

MALIN

Inga kommentarer: