onsdag 9 januari 2013

Livet har tagit en oväntad vändning

Hej mina fina läsare.

Livet kan verkligen vändas upp och ner på några minuter, man vet aldrig vad som komma skall. Man ska verkligen inte ta saker och ting för givet. Men hur mycket är det meningen att man ska prövas som människa på denna så kallade jorden? Finns det ingen gräns. Jag börjar tror att vissa personer på denna jord har blivit utvalda att bli prövade så långt det bara går. Vissa bara har det och får det medan andra får kämpa för minsta lilla sak och jag tycker det är förbannat orättvist. Fatta mig rätt, klart att man ska kämpa för att uppnå saker här i livet men när det där vanliga brister till en vardaglig kamp dag ut och dag in. Jag är helt ärligt trött på att hela tiden falla ner för att sedan kämpa mig ända upp igen för att sedan falla ner igen. Så kan vi ta det om, om, om, om och om igen flera gånger om. Känns som mitt liv och vardag är en evig kamp! Jag börjar känna att jag inte orkar med denna kampen längre, jag tycker jag förtjänar bättre men tydligen så tycker inte någon annan det utan bestämt sig för att pröva mig till 100%!!!!!!!


10 Januari 2012 fick jag en fast tillsvidareanställning på 1 år (där jag jobbar idag). Det var en väldigt bra och glad dag. Jag kommer ihåg den som igår. Imorgon är det exakt ett år sedan detta ägde rum, tiden går så otroligt fort och det har vart en överlag bra år. Jag har lärt mig massa saker i detta arbete och mig själv som person. Det har vart ett varierande jobb där man fått vara en hjälpande hand för många, och det ligger mig varmt om hjärtat att hjälpa andra och se till att dem har det bra, vilket jag lyckats med, med tanke på alla fina kommentarer jag fått sen jag började där. Jag har med hjälp av detta jobbet eventuellt funnit det jag vill göra här i livet, jag vill jobba med barn/ungdomar och vara en hjälpande hand. Vad exakt det ska vara för jobb vet jag ej ännu men jag tror mig hittat den linjen jag vill jobba inom.

Idag 9 Januari 2013 ägde ett möte mellan mig och min chef rum, det var ett givande möte men ett möte som tog en oväntad vändning. 18 Januari 2013 tar min resa hos Torslanda HK slut och det är med blandade känslor. Med tanke på att Torslanda HK är en förening så har dem ej råd att anställa en person själva utan där emellan måste bidrag finnas, det fanns inga bidrag (pengar) för mig mer så därför har dem inte råd att ha kvar mig längre, dem har kämpat och försökt med allt hos arbetsförmedlingen för att få behålla mig men tyvärr gick det inte. Kan inte förstå att det ska vara bättre att jag går hemma än att jobba där. Har vart med om många turer där nu, bland annat så hade jag ingen handläggare på ca 1 år för hon jag hade slutade men sedan fick jag inte någon ny utan det föll mellan stolarna, bara där så brister det i systemet och jag är inte speciellt motiverad på att hamna i deras fack igen, dem leker liksom med människors välmående och det är inte konstigt man blir deprimerad och omotiverad på att ta tag i livet/vardagen.


Jag är absolut ledsen för att min tid är över hos Torslanda HK men också lättad med tanke på att jag mår mycket dåligt pga dem arbetstiderna jag har där, jag hinner aldrig träffa mina vänner, min familj mm. jag hann aldrig laga mat, tvätta, städa osv ja allt det där vardagliga som man brukar kunna göra fast man har jobb. Det blev väldigt jobbigt för mig så det är därför jag känner mig lättad men jag hade ju absolut fortsatt jobba där men föreslagit om man kunde ändra tiderna eller att jag jobbar kvar här tills jag hittar ett annat arbete. Jag tycker inget arbete eller vad det än handlar om är värt ditt egna välmående.

Kommer sakna mina goa tjejer som hänger hos mig på jobbet väldigt mycket, kommer ju absolut åka dit och hälsa på när dem tränar och när dem har matcher. Lisa, Matilda, Emilia och Lovisa ni kommer alltid finnas i mitt hjärta, kommer sakna att inte kunna träffa er och prata med er så ofta som jag gjort, ni lös upp mina dagar på jobbet som ingen annan kunde eller gjorde. Ni är för alltid mina goa tjejer!! Kommer också sakna fina Jessica, fanns alltid där om man vill prata eller behöver hjälp med något, du har vart/är en klippa och jag gillar dig väldigt mycket. Vet att vi kommer ses men kommer bli tomt utan dig i mina veckodagar.


Jag hoppas ni har överseende med att det ev kan bli lite tomt med inlägg här på bloggen. Skrivandet hjälper mig mycket med saker jag går igenom i livet så jag hoppas orka men blir inte för förvånade om det kommer en liten paus men jag tror ni förstår, nu vet ni i varje fall vad jag har att ta i och gå igenom. Det är inte roligt och inte lätt heller, nu ska jag försöka smälta detta själv för att sedan nästa vecka berätta för mina tjejer, kommer bli jobbigt, i varje fall för mig, bara jag tänker på det blir jag gråtfärdig men jag ska försöka inte tänka på det för mycket, ta dag för dag så kanske det kommer gå bättre.

Som om det inte var nog kan jag berätta att jag också besväras av halsont, snorig näsa, frossa och värk i hela kroppen. Som jag känner det så känns det som ett förkyldningsvirus attackerar min kropp och det har jag ingen som helst lust med. Ska trycka i mig en tablett, en Berocca brus sedan krypa ner med filten i soffan och kolla klart på The Killing för att sedan förhoppningsvis somna gott. God natt på er alla fina!




All kärlek och många kramar till er ALLA.

MALIN

3 kommentarer:

Mamma sa...

Usch jävla samhälle.Här jobbar man och betalar skatt och så kan dom inte hjälpa föreningar med bidrag till dig/THK. Fan man blir såååå förbannad. Vet ju att du inte har haft det så bra men ett jobb där du är behövd/uppskattad måste ändå betyda en del. Blir tårögd när jag tänker på när du ska berätta för tjejerna. Snyft. Älskar dig.

Mamma sa...

Har räknat ut att om alla i THK skänkte 20 kr till klubben anonymt (då menar jag alla föraldrar i alla grupper) så skulle dom kunna ha kvar dig. Puss

Malin Jonasson sa...

Ja, det är ett konstigt samhälle man lever i. Nej jag vet men tror aldrig jag känt mig såhär ledsen över att behöva lämna en arbetsplats som denna, så ja det är klart den betyder en del för mig. Det blir jag med och jag tänker på det varje dag fast jag försöker att inte göra de, kommer bli så tomt och tråkigt utan dem :-( På måndag ska jag berätta för dem sen kommer det gå ut ett mejl till alla att jag lämnar och varför jag gör det. Ja du mamma, tänk om de kunde vara så lätt. Puss