fredag 1 mars 2013

ETT HAV MED KÄNSLOR

Hej mina fina läsare.
 
Känslorna är många. Känns som allt mer eller mindre rinner ut ur mitt liv. Jag finner ingen mening med nått och livsglädjen var finns den vad är det för nått? Jag förlorade mitt jobb för 2 månader sen nu det krävdes att jag förlorade det för att inse hur mycket de betydde för mig, jag levde och andades mitt jobb, tiden därifrån och till nu har vart allt annat än lätt. Jag har haft och har den absolut tuffaste tiden i mitt liv hittills då har jag vart med om en del innan men såhär är ingen människa värd att få ha det eller må. Just nu kan jag inget annat än att önska mig tillbaka i tiden då framtiden är så oviss. Jag saknar framför allt mina tjejer så fruktansvärt mycket, tack vare dem och många andra barn/ungdomar gjorde mitt jobb till det bästa. Har inte träffat dem på över 2 månader från att annars få äran att träffa dem 3 gånger i veckan och omges av deras underbara kärlek. Dem gjorde absolut dagarna vi lyckades alltid fylla dem med härliga skratt och mycket mer. Det är så tomt utan er i min vardag tjejer. Jag har inte haft orken eller styrkan att komma och hälsa på än men jag hoppas jag snart är tillräckligt stark för att fixa det.
 

 
Jag känner mig ofta sen en börda när jag mår som jag gör. Det känns som att för varje dag som går så förlorar jag mig själv lite mer. Vem är jag? Vad är meningen? Det känns också som att mina älskade vänner glider ifrån mig mer och mer. Jag kan inte minnas när jag såg dem senast eller när jag prata med dem. Jag saknar dem otroligt mycket.
 
Känner mig som tagen ur Bridget Jones Dagbok ibland ni vet scenen med låten "All by my self". Skulle någon ens märka om jag försvann? Hade önskat mig mer som i många scener ur amerikanska filmer där alla ens närmsta vänner/familj bara kommer hem och bara finns där. Jag missunnar ingen annan nått gott på nått sätt men jag önskar bara att allt detta blir bra nån gång så allt kan bli så som det är meningen att det ska vara. Just nu känns det mer som att jag står still medan hela världen utanför lever vidare runt mig. Jag finner bara ingen mening med nått längre och jag är så jävla trött på att känna och må såhär. Jag vet att det är en process och går inte över på en dag, måste bara lära mig acceptera att det är såhär nu likaså måste mina vänner och familj göra vilket kanske inte heller är det lättaste vad vet jag. Jag måste bara tro på att det hjälper och kommer bli bra å de behöver jag mina vänners och min familjs hjälp med. En kram och orden det kommer bli bra gör mycket mer än ni tror eller ett sms med orden häng kvar, det kommer bli bra det lilla gör så mycket ska ni veta. Jag lägger korten på bordet och säger att ja jag behöver all hjälp och stöttning jag kan få för jag är tveksam att jag klarar detta själv. Jag kan inte hjälpa att jag mår och känner som jag gör det är inget jag valt och det går inte över på en dag men jag gör mitt bästa. Jag behöver mina vänner och min familj mer än någonsin nu. Det är nu man märker vilka som verkligen står kvar och vilka som vänder ryggen till och går.

 
Döm du mig men innan du gör det gå en mil i mina skor så kan du döma sen. Känner du igen dig? Då är du inte ensam. Fast man känner sig ensam så är man inte det.
 
 
 
All kärlek och många kramar till er ALLA.
 
MALIN

Inga kommentarer: