måndag 14 april 2014

VILJAN ATT VÅGA FÖRÄNDRA

Vad skulle jag skriva om jag skulle skriva om det som pågår där inne just nu?
(Rekommenderar inte detta för er som inte kan hantera självmordsämnet.)

Jo detta, för ett år sedan vid denna tiden hade jag tagit mig ut i det sociala för första gången på månader vid denna tiden för ett år sedan mådde jag som sämst i min depression. Minns att dagarna upptogs av tanken att jag inte ville leva jag ville inte leva en ända dag till med alla öppna sår inom mig sår från förr och sår från då. Allt kändes mycket hopplöst och meningslöst allt kändes som en evighet som aldrig skulle ta slut som att det aldrig skulle kunna bli bra igen. Minns också att jag sökte mig fram genom nätet på sätt jag kunde ta mitt liv och jag fann också några sätt som kändes som jag. Kan inte förstå själv, ett sätt att ta mitt liv som kändes som jag. Planerade precis hur och på vilket sätt jag kunde undvika att någon som stod mig nära skulle behöva hitta mig. Aldrig handlade det om att jag ville såra eller lämna dem som älskar mig utan det handlade om mig och mina sår inom mig som var så stora och så tunga att leva med. Istället för känslan att något läks så var känslan att allt blev mer och mer infekterat. Det var en fruktansvärd tid med enormt mycket oro där självmordsplanerna var mycket nära handling. MEN idag sitter jag här tack vare min vilja min styrka och all hjälp/stöd jag fått/får. Är du där jag var, håll bara ut för en dag kommer allt ordna sig. Behåll bara din vilja din styrka prata om det som gör ont och våga be om hjälp, att våga be om hjälp är en styrka i sig. Håll hårt i det som håller dig uppe. Jag vågade be om hjälp jag vågade prata om det som gjorde ont och jag höll hårt i det som höll mig uppe. Jag klarade mig. Så våga!

Jag ser ut i natten genom mitt fönster där ser jag gatubelysningen som lyser upp nattens mörker grenarna på trädet som rör sig i mjuka rörelser av vindens sus, tanken om hur livet skulle sett ut idag om jag inte var här kommer till mig, hur livet för dem som jag älskar allra mest skulle se ut, skulle dem sakna mig? Jag vet att jag skulle sakna dem så det gjorde ont..... Alldeles för ont, dem är en av anledningarna till att jag orkade hålla ut. Utan deras omtanke och kärlek hade det varit extremt mycket tuffare tom så tufft att jag förmodligen inte hade orkat då dem ständigt påminde mig om mitt värde precis som den jag är och om min styrka att fixa allt det jag ville fixa. Är lyckligt lottad med dessa människor i mitt liv och jag är evigt tacksam. Så om jag fixade allt mitt så kommer DU fixa allt ditt bara håll hårt i det som håller dig uppe så kommer allt ordna sig det måste DU våga tro på. Jag är ett levande exempel, det går bara du vill. Min kärlek och respekt till er alla som kämpar på också till er alla som inte orkade.




MALIN

Inga kommentarer: